ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Det är en märklig känsla, den går inte riktigt att beskriva...man måste uppleva den för att förstå, och inte ens då är det säkert att den är densamma. 

sen...stopp
Det är som om någonting försvunnit, andningen har återgått till det normala igen...in...ut, lugnt...harmoniskt. Det är nästan sådär olustigt att mista det, även om jag vet att det kommer att komma tillbaka igen, olustigt...men befriande.

Det gäller att vara snabb nu. Att ta vara på tiden, tiden är dyrbar, det har du väl hört förut? Att utnyttja varenda liten del av det obeskrivliga, som om det är sista gången...precis exakt sådär. Tillfällena är få, de kommer inte ofta...jag känner en skräckblandad förtjusning inför dem. Eller så är det så att jag inte tillåter dem att infinna sig så ofta, det är nog tur det. Pass på, det är dags nu, vi har ingen tid att förlora. Ta vara på det här, kom ihåg, tiden är dyrbar.

Och så tillbaka, som ett krampaktigt tag runt halsen, struprör som snörps ihop...det tar emot att andas igen. Den här gången kommer det att bli värre. Jag vet det.